Trotsad dödsfruktan och en spirande(?) celeber tillvaro.
Under vecka 4 och 5 har klassen som sagt varit uppdelad på två täter. Den ena har genomfört autorotationer på en arméflygbas utanför staden Celle och den andra flugit under natten hemma i Bückeburg. Dåligt väder har tyvärr inneburit begränsningar för den ena täten men inte för den andra. Dålig sikt och låg molnbas är inte lika gränssättande för autorotationsträning som för mörkerflygning.
Vi som har befunnit oss i Celle under de första vecka veckan, har givits en föraning om hur livet, förhoppningsvis, kommer att gestalta sig väl tillbaka i Sverige. Det har enbart varit fokus på flygning och vi har i snitt kunnat genomföra två pass per elev och dag. Dessutom har basen betydligt mindre personal, vilket leder till en mer familjär stämning än på den relativt stora verksamhetsorten Bückeburg.
Då EC-135, vår ”vardagshelikopter”, har ett rotorsystem som kan ta skada vid denna sorts övningar så har vi fått bekanta oss med en annan helikoptertyp. Att säga att den är helt ny för oss vore att ta i, då det är samma tillverkare till bägge typerna och att EC:n till ganska stor del bygger vidare på arvet från BO-105. BO:n är något långsammare i planflykt och har inte lika avancerade system som EC:n, men är å andra sidan smidigare, rappare och svarar snabbare på pilotens kommandon. BO-105 har tidigare tjänstgjort i det svenska arméflyget, under benämning Helikopter 9, där den främst användes som pansarvärnshelikopter.
Så till själva autorotationerna.
Detta är en manöver som i huvudsak genomförs vid dubbelt motorbortfall och innebär i grunden att man använder den frikopplade huvudrotorn som en sorts ”fallskärm” för att kunna landa säkert. Att flyga utan motorer innefattar givetvis en relativt hög sjunkhastighet. Till en början uppfattades denna manöver och sjunkhastighet som synnerligen stressande, med marken nedanför hotfullt närmandes helikoptern, eller kanske var det tvärtom...
Denna upplevda stress hjälptes knappast av att redan på andra varvet få göra alltihop själv, med båda motorerna på tomgång, blinkande varningsljus och sugande känsla i magen.
Redan efter ett par timmars träning hade våra intryck av autorotationen förändrats, och istället upplevdes den som en betydligt mer odramatisk och kontrollerbar process. Ganska tidigt visade sig autorotationen inte vara några större konstigheter.
Våra instruktörer har varit ett riktigt salt gäng, med många tusen timmar BO bakom sig, och det är med skräckblandad förtjusning som man redan under första egna autorotationen inser att IP:n till vänster om dig inte har händerna nära flygkontrollerna, när motorerna stängts av. Lugnet i stormen personifierade.
Dagarna har passerat förbi oerhört fort, och redan på torsdagen kunde några av oss färdas hemåt och avsluta ännu en flygvecka. En vecka som har bjudit på så mycket flygglädje, upplevelser och helikopter-ös att det kommer att räcka för att stilla våra sinnen under en lång tid framöver. Kanske den bästa veckan hittills under vår utbildning.
Tack så mycket kära BO-105, på återseende(?)!
//GHU 101
Bilder:
Slutfasen i en av många autorotationer.
BO-interiör, luftig och sparsam inredning. Ett riktigt fynd!
Film(!):
PS: Under lunchtid på onsdagen, blev vi dessutom intervjuade av tysk lokalpress. Huruvida det är något som kan få oss att gå före i kön i Niedersachsens uteliv låter vi vara osagt, då intervjun bestod av cirka fyra frågor och en snabb fotoserie. DS.
PPS: Huruvida vi kommer länka till artikeln här på bloggen låter vi också vara osagt. Vi förbehåller oss rätten att självcensurera... ;-) DS.
Förklaringar och förväntningar!
Ja, det har varit lite tyst härifrån ett tag nu. Efter att ha fått påtryckningar och små vänliga pikar från olika håll under de senaste veckorna så känns det som om det kanske kan kräva sina förklaringar!
Sedan några månader tillbaka genomgår vi utbildning i navigation och terrängflygning, som ni kunde läsa i det senaste inlägget. Nu har det hela flyttats ut från simulatorerna och in i verkligheten. Detta har gjort att den belastning som förvisso var hög men förutsägbar under simulatorfasen, har blivit av med den tillförlitlighet som väderinställningarna i simualtorn erbjuder, och fått verklighetens friktioner, i form av nordtyskt vinterväder, som ersättare.
Detta gör att det alltså är snudd på omöjligt för oss att veta vart nästa dags flygning kommer bära hän, om det blir någon alls. Vilket i sin tur medför att man måste ha en navigation planerad åt alla väderstreck, varje kväll innan man går och lägger sig, för att verkligen kunna genomföra det flygpass som kanske väntar under morgondagen. Har man då det tidiga flygtiden på morgonen, är tiden kort mellan frukost, briefing och take-off, vilket till och med har resulterat att de sista händerna på nav-planeringen ibland får läggas i baksits i helikoptern under gång, om man har tur och flyger passet efter sin "stick-buddy". Utöver detta skall teorilektioner betas av och tentor skrivas, och innan dess pluggas på (under kvällstid och efter navplanering är genomförd).
Detta medför alltså att ytterst lite tid och energi lämnas över för bloggande, träning, och annan liknande saft och bulle-verksamhet! ;-)
Navigering är i övrigt oerhört kul och givande. Nu känns det som att man verkligen flyger, och man får göra och se en massa olika saker och platser, såsom olika arméflygbaser, större städer såsom Bremen, Berlin och Hamburg, röra sig i tätt trafikerade kontrollszoner på flygplatser som överstiger Arlanda i intensitet, flyga på 100 fots höjd längs tyska dalgångar och landa i olika skogsgläntor och avsatser! =)
Lite bilder från en av våra kameror, från något av våra flygpass:
Turbinerna varvar upp!
~ 400 fot, 120 knop!
Bremerhavens hamn på nära håll, uppenbarligen ett Europanav för bilexport och -import!
Förort till Hamburg.
Lite högre höjd.
Del av Hamburgs flygplats!
Vi tog en sväng förbi Dubai, eller var det Bremerhaven?
Ridgeline landing, håll tungan rätt i mun!
De kommande två veckorna kommer klassen delas upp i två omgångar, ena halvan kommer att stanna kvar här i Bückeburg och flyga mörkerflygningar, med och utan bildförstärkare (NVG). Den andra halvan kommer att bege sig några mil norrut, till en arméflygbas utanför staden Celle, och genomföra en veckas utbildning i "autorotation" på helikoptertypen BO-105, en annan än den EC-135 vi är vana vid. Efter första veckan byter vi plats med varandra och då också verksamhet!
Efter dessa två veckor närmar sig nästa "Checkflight", uppflygning, och det är med skräckblandad förtjusning som vi redan nu har börjat förbereda oss på det. Det innebär förvisso en stor prövning där det gäller att prestera när det gäller, men samtidigt ett stort steg närmare vårat gemensamma mål;
Helikoptervingarna!
Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge till nästa gång ni hör av oss!
Moin!
/GHU 101
