Helikopterkadetterna

 

Under vecka 4 och 5 har klassen som sagt varit uppdelad på två täter. Den ena har genomfört autorotationer på en arméflygbas utanför staden Celle och den andra flugit under natten hemma i Bückeburg. Dåligt väder har tyvärr inneburit begränsningar för den ena täten men inte för den andra. Dålig sikt och låg molnbas är inte lika gränssättande för autorotationsträning som för mörkerflygning.

 

Vi som har befunnit oss i Celle under de första vecka veckan, har givits en föraning om hur livet, förhoppningsvis, kommer att gestalta sig väl tillbaka i Sverige. Det har enbart varit fokus på flygning och vi har i snitt kunnat genomföra två pass per elev och dag. Dessutom har basen betydligt mindre personal, vilket leder till en mer familjär stämning än på den relativt stora verksamhetsorten Bückeburg.

 

Då EC-135, vår ”vardagshelikopter”, har ett rotorsystem som kan ta skada vid denna sorts övningar så har vi fått bekanta oss med en annan helikoptertyp. Att säga att den är helt ny för oss vore att ta i, då det är samma tillverkare till bägge typerna och att EC:n till ganska stor del bygger vidare på arvet från BO-105. BO:n är något långsammare i planflykt och har inte lika avancerade system som EC:n, men är å andra sidan smidigare, rappare och svarar snabbare på pilotens kommandon. BO-105 har tidigare tjänstgjort i det svenska arméflyget, under benämning Helikopter 9, där den främst användes som pansarvärnshelikopter.

 

Så till själva autorotationerna.

Detta är en manöver som i huvudsak genomförs vid dubbelt motorbortfall och innebär i grunden att man använder den frikopplade huvudrotorn som en sorts ”fallskärm” för att kunna landa säkert. Att flyga utan motorer innefattar givetvis en relativt hög sjunkhastighet. Till en början uppfattades denna manöver och sjunkhastighet som synnerligen stressande, med marken nedanför hotfullt närmandes helikoptern, eller kanske var det tvärtom...

Denna upplevda stress hjälptes knappast av att redan på andra varvet få göra alltihop själv, med båda motorerna på tomgång, blinkande varningsljus och sugande känsla i magen.

Redan efter ett par timmars träning hade våra intryck av autorotationen förändrats, och istället upplevdes den som en betydligt mer odramatisk och kontrollerbar process. Ganska tidigt visade sig autorotationen inte vara några större konstigheter.

Våra instruktörer har varit ett riktigt salt gäng, med många tusen timmar BO bakom sig, och det är med skräckblandad förtjusning som man redan under första egna autorotationen inser att IP:n till vänster om dig inte har händerna nära flygkontrollerna, när motorerna stängts av. Lugnet i stormen personifierade.


Dagarna har passerat förbi oerhört fort, och redan på torsdagen kunde några av oss färdas hemåt och avsluta ännu en flygvecka. En vecka som har bjudit på så mycket flygglädje, upplevelser och helikopter-ös att det kommer att räcka för att stilla våra sinnen under en lång tid framöver. Kanske den bästa veckan hittills under vår utbildning.

 

 

Tack så mycket kära BO-105, på återseende(?)!

 

//GHU 101

 

 

Bilder:

Slutfasen i en av många autorotationer.

BO-interiör, luftig och sparsam inredning. Ett riktigt fynd!

Celle airbase.

Film(!):

"Low level-autorotaion". Video är egentligen inget bra format för att verkligen förmedla hur det känns att sitta på förarplats under denna manöver. Men det kan kanske ge en liten hint?

 

PS: Under lunchtid på onsdagen, blev vi dessutom intervjuade av tysk lokalpress. Huruvida det är något som kan få oss att gå före i kön i Niedersachsens uteliv låter vi vara osagt, då intervjun bestod av cirka fyra frågor och en snabb fotoserie. DS.

 

PPS: Huruvida vi kommer länka till artikeln här på bloggen låter vi också vara osagt. Vi förbehåller oss rätten att självcensurera... ;-) DS.